Ibland sinar kraften.

Ikväll brast det igen. Det gör det ibland. Som om hjärtat svämmar över och måste tömmas lite.
Saknaden efter mina små gryn är outhärdlig just ikväll. Imorrn känns det säkert bättre, men vill bara hålla om dem och lukta på dem. Känna Jack pilla på mitt öra och Max klappa på min arm.
Den här dagen började så bra. Sol, lunch på stan med en vän från förr och mycket positiv energi. Sedan vände det under kvällen och golvade mig.
Min f.d granne ligger för döden i cancer. Hon var så himla gullig och vi pratade en hel del, jag var över på en kaffe nån gång och hon gav mig tips om trädgården. Hon tyckte det var så roligt med pojkarna, att det blev liv och rörelse från barn hos oss. Det gör mig så ont att hon skulle drabbas så hårt av cancer. Är ledsen för hennes- och hennes familjs- skull.
Måste sova nu, ska jobba imorrn.
God natt!

Tatuering eller?

 Än en gång funderar jag på att skaffa en tatuering.

Vill ha en med färg och var inne på fåglar,

men vill ha barnens namn med också.

 Nu lutar det mer åt en tatuering som den här under.

Tycker blommorna är fina, men kunde tänka mig andra färger.

Som färgerna på tatueringen ovan.

Kanske kan man bädda in barnens namn också?

Vill bara bestämma mig! 

Varför är det så svårt?

Hjälp!

Komsi, komsi våren!

Köpte mig en blommig vår-tischa idag

så nu hoppas vi bara att värmen

ser till att leta sig hit så man

kan ha bara den och jeans eller

ett par shorts! 

Har börjat styra upp sommaren;

bokat ett Kolmårdenpaket

med pojkarna och mamma

samt bestämt med en kompis och

hennes familj att vi ska fira midsommar

ihop. Vi har hyrt en stuga med stor

trädgård och pool så än en gång

håller vi tummarna för sol och värme!

Dessutom åker jag ju till New York 

i maj!

LÄNGTAR!!

Ha en fin måndag!

Pusss!

Ljuset i tunneln.

Hej!

Det här är åtminstone hur jag börjar 

vara i min lägenhet, i min ensamhet,

i mitt nya liv. Lugn och trygg.

Faktiskt. 

Jag känner mig starkare och gladare.

Trots att jag varit sjuk hela denna veckan

vilket ju har varit lite nedslående,

men nu är jag piggare och 

 ikväll ska jag och pojkarna göra

nästan-fondue.  

Alltså; vi ska smälta choklad och 

doppa frukt samt marshmallows.

Jag är lite stolt över mig själv,  

så mycket som jag klarat på

egen hand sista tiden,

men också med a little help

from my friends!

Vänner som varit fantastiska

och jag är evigt tacksam 

att jag har!

Puss på er! 

Jag har inte gått från ett förhållande 

till ett annat, vilket för mig

är viktigt. 

Jag känner att jag efter 19 år

behöver lära mig stå på mina

egna ben- så att säga. 

Jag behöver hitta mig själv igen

och bli trygg i vem jag är.

Sedan kan man ju ha lite kul

på vägen... ;-)

Sarah Dawn Finer - Some Kind Of Peace (Live @ Musikhjälpen 2013)

Har börjat lyssna på den här gamla låten som terapi, kan man säga. Den är ju väldigt fin och sätter ord på mina tankar och känslor.

Att bara ha barnen varannan vecka sliter mitt hjärta i bitar! Det ska bli bättre med tiden, säger de som varit där, men just nu gör det mig så trasig! Det är lätt att spela modig, men det är lite samma sorg som när någon dött. Ibland glömmer man, men så plötsligt dyker något upp som påminner och då brister fasaden. Nu är jag så där rättfram som jag vet att det finns människor som tycker är jobbigt, men så här är det. Det går- som jag skrev sist- bättre och bättre, men samtidigt sämre och sämre. Jättekonstigt, men jag har väl kanske fattat att det är så här det kommer vara. Vet att jag nog lider mer än barnen- det hoppas jag verkligen- och att vi alla kommer vänja oss mer och mer. Kämpar för att vara stark, men som Sarah sjunger; man får inte vara rädd för att be om hjälp.
Jobbar på att finna Some kind of peace.

The show couldn´t go on.

Så mycket som hänt sedan sist. Livet tog en både oväntad och väntad vändning. Nu lever jag inte med C längre utan vi har blivit sådana där varannan vecka-föräldrar. En sådan som jag aldrig ville bli, det ska jag erkänna. Det kändes som ett jättemisslyckande, men nu har jag fått en annan syn på det. Vi är goda vänner och det är så skönt!
När jag har barnen har jag ett helt annat fokus på dem än innan, men veckorna utan dem är långa. Dock kan jag vara Monika igen till 100% när jag inte har barnen och mamma till 100% när jag har dem- så klart!
Jag börjar så sakteliga hitta mina rutiner och mitt nya liv- så att säga- veckorna utan barnen. Det går bättre och bättre. Sedan hjälper det ju att jag och C är vänner och uppdaterar varann om barnen hela tiden. Känns alltid tryggt att lämna över dem till honom, för jag vet hur himla bra de har det där.
Jag ser ljust på framtiden och tror att kommande år kommer bli bra, bättre, bäst? ;-)
Puss på er!

Brev till den det berör.

Hej du som bränner flyktingförläggningar!
Om du var tvungen att fly från Sverige för att det blev krig, skulle du
då inte önska att det land du hamnar i tar emot dig med öppen famn?
Att det finns ett ställe där du och din familj- om du har någon- kan
bo och känna er trygga? Åtminstone för en viss tid.
Hur skulle det kännas att få sova på en tågstation? Inte veta om du
får mat för dagen? Om du har tur få ett tillfälligt uppehållstillstånd
för att sedan slussas vidare. Vart? Vem vet? Vem bryr sig?
Du är ju bara en sketen flykting med fel hudfärg.
Är du en sådan som på högst obehagliga forum sitter och berömmer
mannen som dödade två personer i Trollhättan? Jag vill inte veta.
Du skrämmer mig. Du och alla andra trångsynta människor.
Varför tror du/ni det kommer så mycket flyktingar? Tror ni det är
för att de vill? Har ni inte förstått vad som händer runt om i världen?
Vad för nytta gör det att bränna flyktingförläggningar? Kan du
verkligen ge mig ett vettigt svar på den frågan? Det tror jag inte.
Om du hade något som helst vett i skallen skulle du inte göra det
du gör.
Du och dina anhängare gör mig ledsen och rädd. Det gör också att
jag blir fast bestämd att lära mina barn noll tolerans mot rasism.
Jag skulle vilja avsluta brevet på ett hövligt sätt, men det kan jag inte
så jag skriver bara:
Hej då!