Skrivpuffs utmaning: sakna bekräftelse.

Jaha, här har man varit borta från bloggen i mer än en vecka och inte en enda förfrågan har man fått om var man är, varför man inte skriver eller något litet tillrop att vi saknar dig! Det känns ju jättebra... NOT! Jag vet att när jag väl skriver kanske jag inte kommer med roliga pysseltips till hemmet som hur man gör egna gips-lampskärmar eller gjuter betonghjärtan, jag visar inte de senaste heta tapeterna eller talar om hur du gör för att ta skitsnygga foton. Beroende på att jag inte kan eller vet hur man gör, förstår ni. Förresten så såg jag Karin, eller vad hon heter, göra de där lampskärmarna i Äntligen hemma och ärligt talat så var de ju skitfula så ni kan vara glada att ni slapp bli "påprackade" ett sådant tips här! Sådan är jag nämligen. Jag skriver om sådant som ger er läsare en glad, varm och till och med lycklig känsla! Det är solskenshistorier om hur jag och sambon grillat i vårsolen eller söta bilder på mig-( så klart)- och min bror när vi var små, samt en del tack-inlägg till mina vänner när de gett mig någon present och därmed gjort mig väldigt glad. Så varför är det ingen som saknar mig?? Ingen som undrar vart jag tagit vägen? Är det för mycket begärt att någon ger mig den uppmärksamhet och bekräftelse jag förtjänar? VA?!

P.s: den här texten är helt ironisk! Den speglar bilden av en extremt självupptagen person och de som känner mig vet att det är inte jag! Jag tyckte det var roligt att få vara en sådan där gnällig och självcentrerad människa någon gång. Träffar alldeles för många av den sorten på jobbet... så jag hoppas att ingen tar åt sig. D.s.

Efterlängtad!

Resan är bokad, betald och grymt efterlängtad! Det är fortfarande tre månader kvar, men nu kan man räkna ner. Jag ser framför mig hur vi står där på stranden i solnedgången. Paret som ska gifta sig är silhuetter vid vattenbrynet. I min fantasi står de näsa mot näsa, håller varann i händerna och bedyrar varann sin kärlek. Vi andra är blanka i ögonen, men lyckliga i hjärtat, rörda samt tagna av stunden. Sedan ser jag hur vi sitter till bords på hotellet, eller kanske ute vid poolen, med massor av ljus tända. Både i lyktor och med ljusslingor. Jag och min älskling tar plats på den lilla provisoriska scenen för att framföra "du är allt" som en hyllning till brudparet. Min karl spelar gitarr med sådan känsla och kärlek att alla på hotellet stannar upp i det de gör och lyssnar hänfört. Min förhoppning är att jag sjunger med samma känsla och kärlek så att ögon tåras och leenden sprider sig på allas läppar. Kanske tar de mer etablerade paren varandras händer under bordet och kramar dem hårt, som för att tala om att du är minsann mitt allt också. Sedan fortsätter festen! Det skrattas, skålas, hålls långa och korta, rörande och humoristiska tal samt ges lyckönskningar som haglar över brudparet. Hela natten sitter vi där alla i familjen och bara umgås. När morgonen gryr har de äldre tillsammans med barnen retirerat och kvar sitter vi; de nygifta samt jag och sambon. För mig själv tänker jag: snart kanske det är vår tur...
Ja, resan är sannerligen efterlängtad och även att så småningom få gifta mig med mannen i mitt liv, som jag älskar av hela mitt hjärta.

skrivpuff´s tema: magknip

Telefonen ringde. Hon var själv hemma. Endast elva år gammal, men det gick bra. Mamma skulle ju snart komma hem och det kändes lite vuxet att vara ensam.
-Hallå? Hos familjen Andersson.
- Är det fru Andersson? sa en röst hon inte kände igen.
-Nej, hennes dotter. Mamma är inte hemma än.
-Nehej... jag ringer från Ica här i byn och jag har din bror här. Vi har tagit honom för snatteri. Han skulle stjäla cigaretter.
Va?? Tankarna for runt i hennes huvud. Han röker ju inte! Han är faktiskt bara nio år gammal. Dessutom skulle inte han stjäla. Aldrig!
-När din mamma kommer hem skulle vi uppskatta om hon ringde så vi fick reda ut det här.
Han lämnade ett nummer och sedan avslutades samtalet. Hennes bror fick sitta kvar på Ica medan vi alla väntade på att mamma skulle komma hem. Hon satte sig vid köksbordet med telefonnumret i handen. Sedan kom magknipet...


Den här historien är sann. Min bror blev lurad av en äldre kille att gå in och försöka sno cigg. Dock gjordes ju inget annat än att mamma kom och de talade ut om det. Min bror har- mig veterligt- aldrig snattat igen.

Måttfullhet

- Haha! Måttfullhet har aldrig varit min starka sida, skrattade min vän medan hon hällde upp flera glas vin och gav alla varsitt. Vi kunde bara hålla med medan vi höjde glasen till en skål för födelsedagsbarnet. Hon bjöd på sig själv som ingen annan. Ibland kunde hon kanske vara lite för öppen, men det rörde henne aldrig i ryggen. Hon stod för vad hon tyckte och var samtidigt intresserad av vad andra tyckte. Diskuterade gärna och i synnerhet viktiga saker som huruvida en kvinna borde raka sig eller inte eller vilka TV-serier som man ska titta på och vilka man ska hata. Samtalsämnena lockade alltid till skratt och vinet flödade, vilket bidrog till den emellanåt låga nivån på diskussionerna, men måttfulla? Nej, det var de aldrig!