40 = 20?

Jajjamänsan! Min ålder är perfekt! Eller den åldern jag är på väg in i alltså. Minns att när jag blev 25 tänkte jag: "Nu räcker det, här kan det stanna. Detta är den perfekta åldern". Vad glad jag är att det inte blev så! Tänk så mycket jag hade missat! Visst, ibland kan man önska att man hade de fysiska förutsättningarna som en tjugo-årings kropp har, men min kropp är så jäkla grym! Så mycket den har tagit mig igenom. Som en förlossning som tog en hel natt! Dessutom var det två bebisar! Trots all sömnbrist efter att pojkarna föddes så har den orkat att gå jättelånga promenader med en tvillingvagn i värsta snörusket, orkat gå till jobbet, orkat ta sig igenom en separation och sakta men säkert har den kommit tillbaka, blivit stark och relativt smidig. Det gäller även mitt hjärta. Fast det ingår ju i kroppen. ;-)
Okej, ibland verkar inte min hjärna ha hängt med, jag kan tänka väldigt omoget och kortsiktigt emellanåt. Som när jag skickar efter saker till barnen från Wish, fast jag inte har pengar till det egentligen... men det är så roligt och lätt! Vet inte hur många gånger jag plockat bort appen bara för att hämta den igen efter några månader eller nåt.
Idag har jag faktiskt bestämt att inte låta min hjärna styra så mycket över mina val. Jag har gått efter mitt sug! ;-) Alltså, jag har ätit muffins, våffla med grädde och sylt och ikväll kommer Emma samt Anna hit med kladdkaka! Idag låter jag mig själv "svulla" och jobbar på att sluta hata på mig själv när jag äter sådant. Jag är ju erfaren nog att veta bättre än det. Och ung nog att inte bry mig.

Gästspel. :-)

Halloj alla godingar!
Den här gången har jag en gästbloggare! Har aldrig haft det sedan jag börjat blogga så känns riktigt kul! :-) En av mina första följare från långt upp någonstans i vårt avlånga land som ville ventilera lite relationstankar anonymt. Varsågoda, här kommer hennes inlägg:

På ett sätt så blir jag förbannad över detta med #metoo , tjejer exploaterar sig på ett märkligt vis ibland som absolut enl min mening kan tolkas fel . MEN ....... nu kommer det märkliga i det hela ......

Det är fanimej inte lätt att va tjej/kvinna heller . Tar här några exempel på varför det kan bli så sjukt och tragiskt jävla feltolkat oxå .

Om man nu är en helt vanlig och ordinär tjej/kvinna elr det kvittar föresten , du kan nog faktiskt va både vanlig, ful elr snygg .
(OBS !!! Med ful innebär nu INTE att du är "ful". Jag anser absolut att alla människor är vackra på sitt vis.)

Du är i en relation av något slag, spelar inte så stor roll vilken.
Det visar sig att den du har i din relation :
1 talar om hur mycket han/hon gillar/älskar dig
2 han/hon reagerar negativt ibland på vad du väljer att lägga ut på sociala medier
3 det kryper fram svartsjuka då och då
4 hon/han är själv "vän" m värsta porrstjärnorna på sociala medier
5 hon/han är även vän med betydligt yngre än hon/han själv
6 hon/han reagerar plötsligt på det mest simpla du lägger ut och ifrågasätter detta .
Ifrågasättandet gäller om du är ute efter någon annan, elr framförallt varför du vill visa upp dig för andra via sociala medier.
7 några minuter efter att du blivit ifrågasatt så ser du att hon/han har "gillat" "naket" på sociala medier
8 elr , blivit "vän" med en yngre kvinna/tjej man/kille
9 din relation kan vara bra, elr tillochmed mycket bra

Vad är det som "spelar" oss ett "spratt" i detta undrar jag ??!!
Om relationen nu ändå är bra , VAD i heeeela friden vill man uppnå då med sitt handlande på sociala medier??!!
Behöver man ha mer bekräftelse från andra över att man räcker till elr vad ?!
Och om så är fallet då, hur ska hon/han reagera och handla rätt i detta ??!!
Det skulle ju inte vara ok om den ene ,som är den som reagerar ,HAR sociala medier för att må bättre och den andre INTE har för att tillfredställa den andres behov .
Vissa är "starka" och klarar av dessa situationer, andra inte.
Nu menar jag verkligen inte att man ska avstå ifrån att "gilla" det man verkligen gillar, för det är ju ändå det som det handlar om på sociala medier såsom exempelvis Facebook och instagram .
Men det finns gränser, även för dom som är "starka" individer.
Jag kan själv som en "stark" individ bevittna detta. Det blir oerhört svårt att först hur "kärleken" som uttalats kan vara äkta. Det blir konstiga frågeställningar och man börjar ifrågasätta sig själv och om man verkligen räcker till. Man blir sårad.
Man tappar tilltro . Man mår helt enkelt inte så bra.....
Det föder svartsjuka, har du inte varit det tidigare så är det ett jävla läge att bli det i en sån här situation/relation .
Tror tyvärr att detta är ett oerhört vanligt bekymmer men man har svårt att prata om det pga att man ÄR i en relation .

Kan man som människa acceptera att ens partner håller på så här och ändå förstå att kärleken är äkta.
Kan man förstå att ens partner inte har några som helst andra avsikter med någon annan.
Kan man förstå att ens partner bara älskar dig.
Kan man förstå att det ändå finns respekt för förhållandet.
Kan man förstå att man inte behöver vara orolig för otrohet.

Det är inte lätt att förstå och tolka.
Det är heller inte lätt att vara kvinna.
Inte man heller för den delen.
Det är absolut inte lätt att vara vare sig man elr kvinna i något av detta.

MEN ett vet jag....... å det är att många som va starka ifrån börjar blir bara "svagare" och "svagare" i sådana här situationer. Och sociala medier blir bara "starkare" och "starkare" , samtidigt som det på något konstigt vis tar över våra liv.

Take care out there.

Var ute och gick i det fina höstvädret innan. Ja, här i lilla Huskvarna skiner solen och förstärker färgen på höstlöven som just nu är ett tyst fyrverkeri i naturen.
Mötte en kvinna på cykel med sitt lilla barn fastspänt på en sådan där barncykelstol. Hjälm hade han också. Gissa om kvinnan hade det... nä, precis! Jag blir alltid lika förundrad när jag ser sådant. Likadant med föräldrar som cyklar tillsammans med sina barn och har satt hjälm på kidsen, men inte sig själva. Tänker två saker;
1. Lycka till att övertala barnen att ta på sin hjälm när de blir så stora att de reagerar på att du som vuxen inte har någon!
2. Om något händer och du kör omkull och kanske t.o.m dör för att du inte hade hjälm- på vilket sätt är det bra för barnet/barnen?
Ta ansvar för dig själv precis som för barnen för tusan!
Så, nu har jag predikat lite.
Bara en sak till; jag är ledsen, men jag kommer inte lägga något hjärta på min status på facebook eller ändra min profilbild till en med rosa bandet. Jag har köpt ett rosa band och har det på mig och jag skänker hellre en slant till cancerforskningen som gör nytta- förhoppningsvis.
Ha en fin fredag! Sköt om er!

Bara några tankar om mänskligheten.

Det som har hänt i Stockholm är genomvidrigt, genomläskigt och genomsorgligt! :-(
Dock är det som händer efter en sådan sak så häftigt; hur människor sluter upp, går samman och hjälper, stöttar och tar hand om varann. Det är sjukt att människor kan göra så här mot andra människor- (som det i Syrien, jag spyr!)- men också så oerhört fint hur människor kan vara kärleksfulla och osjälviska mot andra människor när det verkligen gäller.

Stockholm blir ärrat av det här, men är fortfarande en vacker stad med många vackra människor, platser och minnen. Kärlek till er alla där ute, sköt om er! Puss!

You got this.

Blir så trött på mig själv!

Vet ni hur många gånger om dagen jag

baktalar mig och klankar ner på mig?

Tycker att jag är för otränad och för rund.

Att jag pratar för mycket ibland och kan vara trög.

Går fan inte att räkna!

Jag borde bara se på mig själv och tänka att 

det är fantastiskt att jag är frisk,

min kropp funkar som den ska,

jag har inget handikapp- (utom mitt förstånd ibland. Skoja!)-

och jag är fin. Punkt!

Tittar på vänner, kollegor och t. o. m främlingar

och tänker på vilka trevliga, fina, roliga,

kloka, kärleksfulla, omtänksamma och vackra människor de är.

Så borde jag tänka om mig själv också. 

Life hacks.

Läste bloggen Niotillfem och där tipsades det om life hacks. En del rätt intressanta som man kan ta till sig. Som att jag borde bli bättre på att skiva upp frukt som börjar bli övermogen och frysa in.
Funderade på vad jag gör i min vardag som är life hacks... man tänker förmodligen inte ens på det.
För mig är det ju viktigt att det flyter på framför allt den veckan jag har barnen så brukar vara duktig på att förbereda så mycket jag kan på kvällen när pojkarna somnat. Lägger fram kläder till både dem och mig, ser till att ytterkläder är i sin ordning- särskilt nu på vintern när man måste få med sig vantar och sådant. Jag laddar kaffebryggaren så den bara är att knäppa på och brukar se till att min matlåda är klar att stoppa ner i väskan. Känns som att det är så basic och något de flesta pysslar med så man kanske inte kan kalla det life hacks?
Kanske att träna till olika program på youtube är ett life hack? Sparar pengar och tid. Finns ju t.ex 12-minuterspass som är grymt bra!
Har ni nåt riktigt smart life hack? :-)

 Den här sista är intressant. Stämmer det på alla 

sidor man kan boka flygbiljett?

Vad tycker ni om?

 Hittade de här på Pinterest.

(Ja, jag tjatar om pinterest, 

ÄLSKAR den sidan,

så det så!)

Tyckte att det var en intressant och kul grej

så jag har börjat på min egen lista över

101 saker jag tycker om.

 Kommer inte sitta och skriva ner 101 saker 

i ett enda svep utan när jag kommer på 

något eller något händer som jag tycker om

så kommer det hamna på listan.

Har skrivit fyra punkter och den första är;

När barnen säger "jag älskar dig" helt spontant.

Ett bra sätt att påminna sig om vad man har

och vad som händer i livet som man bör uppskatta.

Fight back!

http://viralking.se/11-svenska-tjejer-som-totalt-utklassar-killarna-som-skickar-sex-sms-till-dem
Alltså, vad en del tjejer måste stå ut med i dejtingvärlden och om de råkar vara offentliga på t.ex instagram! Så gott att se de här svaren som är klockrena!
En enda gång har jag fått vara dryg mot en jäkligt jobbig, påstridig snubbe. Då skrev jag till sist;
Jag låter inte mina barn tjata sig till saker, inte vuxna män heller.
Han slutade höra av sig sen. 1-0 till mig! ;-)

Ta hand om er.

Hittade den här texten om att ta hand om sig själv när man inte riktigt har tid. Att hitta glädje i de vardagliga sysslorna och njuta av de "små" sakerna.
Bl a skriver hon att man ska gå upp tidigare så man hinner starta dagen i lugn och ro- (redan där!)- och att man kan göra städningen roligare genom att spela musik och dansa runt i huset. Tänker att de flesta kanske redan gör det, men just sådana här saker funderar jag på.
Det händer när jag går till bilen för att åka till jobbet att jag tittar upp på himlen. Särskilt om den är klar med enbart några molntussar. Tar in den känslan några sekunder innan jag sätter mig i bilen.
Häromdagen fick jag skrapa rutorna på bilen och det är ju inte så kul, men solen sken mig rakt i ansiktet hela tiden och jag valde att fokusera på det.
Undrar hur ofta man stannar upp och bara ÄR. Andas och kanske lyssnar på sin favoritmusik, sätter sig och läser för sitt/sina barn, tar en kopp kaffe och bara tittar ut genom fönstret...
Alldeles för sällan antar jag.
När man jobbar som jag omgiven av massor med ljud, människor och "kravet" att vara alert samt trevlig hela tiden så måste i alla fall jag stanna upp ibland och drömma mig bort lite eller vara helt närvarande i något som ger mig glädje och framför allt lugn.
Vet inte hur ni känner, men för mig är det viktigt. :-)

Vad handlar det om?

Vet ni, jag kan verkligen få psykbryt på detta ytliga samhälle vi lever i. Man ska ha fejknaglar, fejkögonfransar, spruta in skit i läpparna, släta ut sin hy med typ samma skit som man tar i läpparna och dessutom ha helt rätt stil. Ibland tänker jag; är det vad det handlar om? Att man när man tar sitt sista andetag kan säga; "men jag hade i alla fall jävligt slät hud." Är det vad man vill lämna efter sig? Naglar som inte bryts ned biologiskt utan till sist ligger ensamma kvar i en tygklädd kista. (Okej, överdriver lite...) Men tänk på det. Det börjar så tidigt också. Tjejer som är sju år ska sminka sig och redan i förskolan vågar föräldrarna inte sätta på sina barn vad som helst för då tittar andra föräldrar snett på dem. "Va, är hens jacka från H&M? Mina barn har bara Polarn och Pyret, eller GANT."
Kan vi sluta tänka så kortsiktigt?? Vi ska alla dö, vi håller på att ta död på vår jord, kan vi bara vakna?! Vilken sorts föredöme vill ni vara för era barn? För andra medmänniskor?
Jag är inte perfekt, jag gör fel som alla andra, men jag försöker! Försöker t.ex lära mina barn varför man inte ska slänga skräp överallt, handlar på second hand med dem och låter dem välja ut leksaker som de kan tänka sig skänka till något annat barn.
Jag skänker själv, både saker och pengar- när jag kan. Var tigerfadder i en massa år, bidrar med en liten slant varje månad till Riksorganisationen för ett drogfritt Sverige. Gillar tanken på att det informeras om droger i skolorna.
Vart vill jag komma med det här nu då..? Vill väl bara att vi ska lära oss tänka mer långsiktigt och på vår omvärld. Hur vår framfart hela tiden påverkar allt/alla i vår omgivning.
Självklart ska man få må bra, trivas med hur man ser ut och bry sig om det om man vill. Jag tränar ju inte bara för att må bra, det är kul att få en snyggare kropp också.
Men gör något mer. Något som hjälper någon annan. Då mår man också himla bra och får oftast blodad tand.
Jag känner en tjej som varit i Mexico och hjälpt till att bygga hus- ideellt. (Tror jag i alla fall.) SÅ imponerad av henne! Skäms nästan lite för att jag inte gjort något sådant, men alla bäckar små- som man säger.
Tack för att ni orkade läsa ända till slutet. Var rädda om er!

Människornas hemliga liv.

Lyssnade på Adam Alsings omöjliga fråga imorse. Tydligen dricker 40% av svenska folket direkt ur mjölkpaketet när ingen ser. Fick mig att fundera på vad man gör när ingen annan ser... Kom på tre saker jag gör i alla fall.
1. Dansar. Som en galning. Framför spegeln och tänker "you got the moves!", haha!
2. Sjunger. Väldigt befriande och avstressande, fast vet ju inte om grannarna håller med.
3. Pratar högt med mig själv. Ibland på engelska. Psycho chic..! ;-)

Kom igen, berätta något ni gör när ingen ser! 

Bara en tanke.

Såg ensam 91-åring på busstationen.
Den här artikeln såg jag på Aftonbladet och tyckte det var väldigt fint gjort av tjejen!
Sedan kom jag att tänka på att vi människor överlag idag inte är världsfrånvända utan personen-du-har-precis-bredvid-dig-frånvända.
Vi är helt livrädda för att någon man har bredvid sig på bussen t.ex ska börja prata med en. Helst vill man ju inte ha någon bredvid sig alls! Vi sitter med näsorna i telefonen för att markera att man inte vill bli tilltalad.
Jag tror att om vi blev bättre på att se varann och hälsa skulle kanske mindre våld mot andra ske. För då skulle vi kanske dels känna oss sedda och inte bli lika våldsbenägna, dels våga säga ifrån till de som utför våldet- särskilt om vi sa ifrån kollektivt. Att vi verkligen gör gemensam sak av det. Kanske skulle världen bli lite tryggare? Vilken utopi...! ;-)
Ibland när jag har hejat på en äldre människa jag möter när jag är ute och går så ser jag hur glad den personen blir. Har jag haft någon med mig och hälsat på en mötande har mitt sällskap frågat om jag kände den personen. Nä, men hälsa på en annan människa kan man väl göra ändå?
Tänker på hur många ensamma gamla människor det sitter runt om i Sverige bara. De hade nog önskat att de haft någon som kom och tog en kopp te med dem.
I mitt jobb hälsar jag ju på mängder med människor och det som retar mig mest är de som inte ens kan svara på ett vänligt "hej". De tittar knappt på en. Det är så ohyfsat och jag hoppas jag lär mina barn att vara trevliga och hälsa på folk.

Så här är det.

Vill bara göra ett förtydligande vad gäller mitt förra inlägg; det var inte direkt riktat mot C utan en iakttagelse i hur det oftast blir när en man och en kvinna skaffar barn. Den som påstår något annat har skev verklighetsuppfattning. Det jag skrev var bara ett exempel för att ge ett annat exempel på hur den här ojämställdheten kan ta sig form och jag skrev att kvinnan/mamman nog borde bli bättre på att låta mannen/pappan göra vissa saker som mamman oftare tar på sig att göra.
C är en fantastisk pappa, punkt!
Nog är det intressant ändå att de ska införa en vab-bonus nu eftersom det är så få män som vabbar när barnen är sjuka. Fast man kan ju också tycka att de kunde höja lönerna för kvinnor så familjerna inte förlorar på att pappan tar vabben.

En tanke bara.

Tittade på nyhetsmorgon imorse och en psykolog pratade om stress. Hon gled in på att kvinnor ofta är mer stressade än män och sade att vi lever väldigt jämlikt hemma- tills vi skaffar barn! Då händer något. Kvinnan tar oftast mer ansvar för barnen och får göra mer i hemmet. Sedan kan man ju ifrågasätta om inte kvinnan borde släppa på det och låta mannen göra mer hemma, men för det mesta tycker jag man hör att mannen liksom bara fortsätter leva sitt liv som innan medan kvinnan blir 100% mamma.
Som exempel kan jag ju ta mitt eget liv. När C började jobba igen efter att barnen kom så gick jag upp varje natt när de vaknade och matade eller nattade eller vad som krävdes. När sedan jag började jobba lite själv var det fortfarande jag som gick upp varje natt. Varför? Jo, två orsaker;
1. Tror ni det dög med pappa? Nä, precis. De var ju så vana vid att mamma kom så pappa kunde inte lugna dem utan jag fick ändå gå upp.
2. Pappa var också van vid att mamma alltid gick upp så inte sjutton vaknade han!
Vi gör oss själva en otjänst, både mammor och pappor. Pappor som inte är delaktiga i "vardagssysslor" blir liksom borträknade av barnen. Därmed kan de känna sig otillräckliga och avvisade. Mammor sliter ut sig och orkar inte vara mer än mammor för sedan har energin gått ur dem.
Så alla mammor; försök lämna över mer till pappan. Tvinga honom, han SKA hjälpa till! Man är två om att skaffa barn.
Alla pappor; Se till att finnas för era barn så de känner att de kan räkna med er! Och om ni är sugna på lite "rajtan tajtan" i sängen så får ni hjälpa till mer hemma och stötta era kvinnor! Då lär ni bli rikligt belönade.

Att flyga eller inte flyga. Det är frågan.

Så här såg jag ut en gång i tiden. Tror jag är 15 bast. Jag var en glad och spontan tjej. Är fortfarande det, men kanske något begränsad. Med spontaniteten, menar jag. Hoppas dock kunna överföra till mina pojkar att vara glada och spontana. Att se möjligheter och inte hinder. Jag kan vara alldeles för orolig och överanalyserande när det gäller vissa saker. Som ett exempel; en kompis till mig planerar en resa till Thailand med sin familj. En tre-åring och en snart ett-åring. Hon strålar av lycka när hon pratar om att få komma iväg och ser bara positivt på resan. Jag tänker; "herregud, flyga i kanske tretton timmar med två små barn, hur ska det gå??" Ser framför mig hur jag jagar våra små huliganer i smala gångar mellan irriterade medpassagerare eller hur pojkarna blir hysteriska när planet lyfter för att de aldrig flugit innan och blir vettskrämda! Varför tänker jag så? Jag vill också vara positiv! Därför ska jag inför pojkarna alltid försöka låtsas vara positivt inställd och visa att inget är omöjligt, men inom mig kan jag väl ha panik då- bara jag inte visar dem det!
Jag tänker ofta på vad jag vill lära pojkarna, hurdana människor jag vill att de ska bli och vad jag ska utrusta dem med för att bli det.
Sedan kanske det vore bra om jag pratade med deras far, min sambo, om det så vi kan jobba gemensamt, haha!

Jag bloggar, alltså finns jag.

Det fanns en tid när bloggandet var viktigt för mig. Det hade ju varit kul att få liv i bloggen, få många läsare och hitta min nisch. Men jag har inte tid, inte ork. Hur gör andra bloggare som är stora? Hur hittar de tiden? Sedan har väl inte jag något bra att komma med. Inga husmorstips eller inredningsbilder från mitt hem- som jag förnyar hela tiden- inte!
Nä, det finns så många bloggar därute, inte behövs en till. Jag hade tänkt skriva om film från början. Gjorde det ett tag, men ingen verkade intresserad. Nu tittar jag så sällan på film att det inte heller skulle gå att bygga en blogg på det. :-)
Sedan ville jag använda bloggen som en dagbok, men vid ett tillfälle var det en person som tog illa vid sig och jag fick höra att jag inte skulle vara så öppen. Nu är jag sådan som person och det är kanske inte alltid så bra, men jag skrev inget elakt. Bara från hjärtat. Tyvärr finns det människor i min närhet som inte riktigt klarar av den sortens öppenhet. Sorgligt.
Om jag återkommer så gör jag. Peace!

I have a dream...

Tänk om man kunde ha en sådan här rymlig hall med smart förvaring som rymmer allt en familj på fyra personer kan behöva! Där man kan ha en bänk att sitta på och plats för en helkropps-spegel.
Vet ni? Igår handlade ett pensionärspar av mig- (eller flera hundra pensionärer egentligen)- och de köpte kokkaffe. Kokar folk sitt kaffe fortfarande? När jag ser det blir jag alltid så himla sugen på att följa med dem hem, sitta i deras kök som jag tänker mig luktar lite gammal gubbe och tant, ni vet, dricka kokkaffe i en väldigt liten kaffekopp och äta typ mandelkubb eller någon annan torr kaka till. Småprata lite om hur det var förr och hur det har blivit. Höra en klocka ticka i bakgrunden, eller kanske radion som står på lågt. Att jag får de tankarna hör säkert ihop med att jag inte har någon "gamling" att komma hem till. Alla mina far- och morföräldrar är borta sedan rätt länge. Hade jag fått bestämma hade jag velat sitta med min morfar och dricka kaffe och lära känna honom bättre. Men jag får helt enkelt fråga mamma om honom. :-) Och dricka kaffe i en liten kopp, dock inte kokkaffe. Det är hon för ung för.

Hinner inte!

 
Vet ni, jag kan verkligen längta efter den där känslan när man kliver in i sitt hem efter en arbetsdag och bara känner: "ahhh, hemma!" Istället brukar jag snabbt fyllas av ångest över allt ogjort jag ser omkring mig och kan inte njuta. Om jag lägger mig för att vila på dagen brukar mina tankar rusa runt i huvudet och behandla alla olika områden/rum i huset som jag skulle vilja ta tag i, men upplever att jag aldrig hinner! När man har två små som kräver all uppmärksamhet på de dagarna man är ledig så är det ju skitsvårt att få något gjort! Jag försöker tänka att det ju är viktigt att ge pojkarna den uppmärksamheten och ha roligt med dem medan de är små, men samtidigt vill man ju ta hand om sitt hem. Är det någon som känner igen sig? 
Var bara det jag ville skriva. Är jätteförkyld och hängig och Claes har gått ut med grabbarna så då passar jag på att skriva lite här. :-)

Lite funderingar.

En fantastisk bild som jag hittade på Flickr. (Fotografen kallar sig Swaily o heter Claudio Parente.)
Idag är jag väldigt trött och seg. Vaknade med huvudvärk och trots att den botats med värktabletter är jag fortfarande trött. Det var faktiskt extremt skönt att lämna pojkarna på förskolan idag!
Har ni också känt ibland att ni spyr på vissa statusuppdateringar på facebook? Det känns ändå många gånger som att man måste gilla, annars är man barnhatare, jävligt konstig eller bara dryg. Eller? Är det bara jag som upplever det?
Sedan måste jag bara tycka lite om att de stängt Lundsberg. Shit, vad bra! Äntligen markerar de ordentligt att det inte är okej som de beter sig där och de utsatta eleverna borde ju känna lättnad! Steffo satt på nyhetsmorgon idag och sa att det var synd om eleverna och det kanske det är på sätt och vis, men det är väl de som är orsaken till stängningen? Sedan kan man ju undra vad lärarna sysslat med.

En tanke.

Vet ni att det är svårt att kombinera ett stort intresse för kläder med ett stort intresse för mat...