The show couldn´t go on.

Så mycket som hänt sedan sist. Livet tog en både oväntad och väntad vändning. Nu lever jag inte med C längre utan vi har blivit sådana där varannan vecka-föräldrar. En sådan som jag aldrig ville bli, det ska jag erkänna. Det kändes som ett jättemisslyckande, men nu har jag fått en annan syn på det. Vi är goda vänner och det är så skönt!
När jag har barnen har jag ett helt annat fokus på dem än innan, men veckorna utan dem är långa. Dock kan jag vara Monika igen till 100% när jag inte har barnen och mamma till 100% när jag har dem- så klart!
Jag börjar så sakteliga hitta mina rutiner och mitt nya liv- så att säga- veckorna utan barnen. Det går bättre och bättre. Sedan hjälper det ju att jag och C är vänner och uppdaterar varann om barnen hela tiden. Känns alltid tryggt att lämna över dem till honom, för jag vet hur himla bra de har det där.
Jag ser ljust på framtiden och tror att kommande år kommer bli bra, bättre, bäst? ;-)
Puss på er!

Brev till den det berör.

Hej du som bränner flyktingförläggningar!
Om du var tvungen att fly från Sverige för att det blev krig, skulle du
då inte önska att det land du hamnar i tar emot dig med öppen famn?
Att det finns ett ställe där du och din familj- om du har någon- kan
bo och känna er trygga? Åtminstone för en viss tid.
Hur skulle det kännas att få sova på en tågstation? Inte veta om du
får mat för dagen? Om du har tur få ett tillfälligt uppehållstillstånd
för att sedan slussas vidare. Vart? Vem vet? Vem bryr sig?
Du är ju bara en sketen flykting med fel hudfärg.
Är du en sådan som på högst obehagliga forum sitter och berömmer
mannen som dödade två personer i Trollhättan? Jag vill inte veta.
Du skrämmer mig. Du och alla andra trångsynta människor.
Varför tror du/ni det kommer så mycket flyktingar? Tror ni det är
för att de vill? Har ni inte förstått vad som händer runt om i världen?
Vad för nytta gör det att bränna flyktingförläggningar? Kan du
verkligen ge mig ett vettigt svar på den frågan? Det tror jag inte.
Om du hade något som helst vett i skallen skulle du inte göra det
du gör.
Du och dina anhängare gör mig ledsen och rädd. Det gör också att
jag blir fast bestämd att lära mina barn noll tolerans mot rasism.
Jag skulle vilja avsluta brevet på ett hövligt sätt, men det kan jag inte
så jag skriver bara:
Hej då!

Så här är det.

Vill bara göra ett förtydligande vad gäller mitt förra inlägg; det var inte direkt riktat mot C utan en iakttagelse i hur det oftast blir när en man och en kvinna skaffar barn. Den som påstår något annat har skev verklighetsuppfattning. Det jag skrev var bara ett exempel för att ge ett annat exempel på hur den här ojämställdheten kan ta sig form och jag skrev att kvinnan/mamman nog borde bli bättre på att låta mannen/pappan göra vissa saker som mamman oftare tar på sig att göra.
C är en fantastisk pappa, punkt!
Nog är det intressant ändå att de ska införa en vab-bonus nu eftersom det är så få män som vabbar när barnen är sjuka. Fast man kan ju också tycka att de kunde höja lönerna för kvinnor så familjerna inte förlorar på att pappan tar vabben.

En tanke bara.

Tittade på nyhetsmorgon imorse och en psykolog pratade om stress. Hon gled in på att kvinnor ofta är mer stressade än män och sade att vi lever väldigt jämlikt hemma- tills vi skaffar barn! Då händer något. Kvinnan tar oftast mer ansvar för barnen och får göra mer i hemmet. Sedan kan man ju ifrågasätta om inte kvinnan borde släppa på det och låta mannen göra mer hemma, men för det mesta tycker jag man hör att mannen liksom bara fortsätter leva sitt liv som innan medan kvinnan blir 100% mamma.
Som exempel kan jag ju ta mitt eget liv. När C började jobba igen efter att barnen kom så gick jag upp varje natt när de vaknade och matade eller nattade eller vad som krävdes. När sedan jag började jobba lite själv var det fortfarande jag som gick upp varje natt. Varför? Jo, två orsaker;
1. Tror ni det dög med pappa? Nä, precis. De var ju så vana vid att mamma kom så pappa kunde inte lugna dem utan jag fick ändå gå upp.
2. Pappa var också van vid att mamma alltid gick upp så inte sjutton vaknade han!
Vi gör oss själva en otjänst, både mammor och pappor. Pappor som inte är delaktiga i "vardagssysslor" blir liksom borträknade av barnen. Därmed kan de känna sig otillräckliga och avvisade. Mammor sliter ut sig och orkar inte vara mer än mammor för sedan har energin gått ur dem.
Så alla mammor; försök lämna över mer till pappan. Tvinga honom, han SKA hjälpa till! Man är två om att skaffa barn.
Alla pappor; Se till att finnas för era barn så de känner att de kan räkna med er! Och om ni är sugna på lite "rajtan tajtan" i sängen så får ni hjälpa till mer hemma och stötta era kvinnor! Då lär ni bli rikligt belönade.

Sommar!

Här kommer en bildkavalkad över lite saker vi gjort i sommar hittills.

Åkt till Gränna, promenerat längs sjön i kvällssolen,

C har bytt altanräcket- ett riktigt slitgöra, men 

bra resultat, vi var på Hästens dag i Ölmstad och pojkarna red både på låtsashästar och riktiga,

innan vi fick upp vår stora pool fick pojkarna trängas i en balja 

och vi har ätit mycket glass!

Kärlek.

Så här organiserad vill jag vara! Bädda snyggt, ha det städat och färgmatcha så där lyckat så det blir harmoni i rummet. Men antar att man får vara glad om det åtminstone är bäddat i sängen. Vad gör det väl om det ligger använda blöjor på golvet, nya på sängbordet ihop med en hel drös tidningar man aldrig hinner läsa klart, strumpor som glidit in under sängen så man får stopp i dammsugaren när man väl tar fram den eftersom dammråttorna blivit så stora att man misstänker att de faktiskt lever. Vem bryr sig om en liten kissfläck i sängen, det har väl ingen dött av?
Kärlek finns det dock i överflöd, mitt i all oreda, trötthet och stress. Vi pussas och kramas, talar om att vi älskar varann, pojkarna säger att jag är deras kompis och busar med pappa på morgonen så de får hicka av att de skrattar så mycket. Faktiskt, det är sant! Ibland tycker jag inte att vi är så kärleksfulla, men tänker man lite så är det ju precis det vi är. Även om jag och sambon mest hamnar i soffan framför tv:n på kvällen helt utmattade. Älskar varann gör vi ändå. :-)

Herbie Hancock's Space Captain, Featuring Susan Tedeschi and Derek Trucks.

Så himla jobbigt med så omusikaliska människor... ;-)

Blir sjukt sugen på att sjunga!