Aaww, visst låter det fint?
Men jag kan inte hjälpa att jag tänker;
Nä, min lycka ska inte vara avhängig av
någon annan.
Om jag inte mår bra i mig själv och
kan skapa min egen lycka-
eller laga mina trasiga bitar-
så kommer jag aldrig bli lycklig.
Så känner jag.
Självklart skulle jag må jättebra och vara lycklig
om jag träffade någon som jag blev kär i
och som besvarade det, men jag vill
må bra inifrån och ut först.
Sedan har jag ett liiitet problem när
jag träffar någon som jag på riktigt tycker om;
jag blir tokblyg och helt handlingsförlamad!
Pladdrig, glad och social,
men rent fysiskt nada!
Jag kanske vill trycka upp personen
mot väggen och kyssas tills läpparna domnar.
Varje liten beröring gör att hjärtat
hoppar över ett slag, men
jag klarar inte att göra nåt!
Varför??
Varför måste jag vara så blyg i de lägena?
Det var en retorisk fråga, ni behöver inte
försöka svara. ;-)
Det löser sig nog när jag lagat mina trasiga bitar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar