Skrivpuffs utmaning: sakna bekräftelse.

Jaha, här har man varit borta från bloggen i mer än en vecka och inte en enda förfrågan har man fått om var man är, varför man inte skriver eller något litet tillrop att vi saknar dig! Det känns ju jättebra... NOT! Jag vet att när jag väl skriver kanske jag inte kommer med roliga pysseltips till hemmet som hur man gör egna gips-lampskärmar eller gjuter betonghjärtan, jag visar inte de senaste heta tapeterna eller talar om hur du gör för att ta skitsnygga foton. Beroende på att jag inte kan eller vet hur man gör, förstår ni. Förresten så såg jag Karin, eller vad hon heter, göra de där lampskärmarna i Äntligen hemma och ärligt talat så var de ju skitfula så ni kan vara glada att ni slapp bli "påprackade" ett sådant tips här! Sådan är jag nämligen. Jag skriver om sådant som ger er läsare en glad, varm och till och med lycklig känsla! Det är solskenshistorier om hur jag och sambon grillat i vårsolen eller söta bilder på mig-( så klart)- och min bror när vi var små, samt en del tack-inlägg till mina vänner när de gett mig någon present och därmed gjort mig väldigt glad. Så varför är det ingen som saknar mig?? Ingen som undrar vart jag tagit vägen? Är det för mycket begärt att någon ger mig den uppmärksamhet och bekräftelse jag förtjänar? VA?!

P.s: den här texten är helt ironisk! Den speglar bilden av en extremt självupptagen person och de som känner mig vet att det är inte jag! Jag tyckte det var roligt att få vara en sådan där gnällig och självcentrerad människa någon gång. Träffar alldeles för många av den sorten på jobbet... så jag hoppas att ingen tar åt sig. D.s.