Ikväll på väg hem i bilen tänkte jag på hur skönt det hade varit om någon funnits hemma och väntat på mig. Någon som lagat mat och kunde ge mig en kram. Det är så lätt att förlora sig i sådana tankar, men så kom jag också att tänka på de som har en oändligt mycket svårare kamp än att "bara" vara ensamma. Vänner som drabbats av cancerhelvetet.
Pratade med en vän idag vars flickvän fått skiten. De går nu "i väntans tider"- som han uttryckte det- för att få veta vad provsvaren säger. Han berättade också hur han försöker överösa henne med positiv energi, fixa överraskningar och hålla humöret på topp. Även för sin egen skull. Mitt hjärta går i bitar! Så mycket kärlek och så mycket styrka.
Det slår mig att människor som drabbats av en sådan sjukdom alltid uppvisar just styrka. Oavsett om det är den som är sjuk eller de nära och kära. Upphör aldrig att förvånas över hur starka vi människor kan vara när det behövs.
Önskar jag kunde göra något för mina vänner, men skickar i alla fall ut kärlek till er och om ni vill prata så bara hugg tag i mig!
Jag avskyr cancer och är verkligen livrädd för det. Dock sporrar det mig till att försöka vara den bästa mamman och bästa vännen jag kan vara samt att ta hand om mig själv, för man vet aldrig vad som händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar