fredag 31 augusti 2012

Inte så bra.

Längtar efter att leva ett "normalt" liv igen där min tid är min egen och inte måste anpassas efter två småttingar. Får superdåligt samvete för att jag känner så. Idag började jag gråta när svärmor kom över en sväng och frågade hur de mådde. De mår bra, svarade jag, men jag mår inte lika bra. Får aldrig sova, varken på dagen eller natten. De brukar börja vakna halv ett och sedan typ en gång i timmen till kl fem när de får välling. På dagen är det skitsvårt att få dem att sova mer än 45 minuter och idag sov de dessutom i omgångar! Ingen egentid för mig. Är så gräsligt trött på att vara trött och bara gå hemma hela dagarna! Vet att jag skulle kunna ta initiativ till att aktivera mig själv, men jag orkar inte! Känns inte som att det finns någon som kan komma och hjälpa mig heller. Förutom svärmor som ofta kommer och hjälper till. Mamma hjälper så gott hon kan, men klarar inte att göra så mycket p.g.a sjukdom. Sista tiden har jag så många gånger känt att jag inte vill göra det här längre! Vill inte gå hemma och slita med att passa barnen. Och så kommer det där dåliga samvetet igen. "Var det inte det här du ville? Det här ni kämpade för i flera år? Var tacksam och gläd dig åt dina två fina pojkar som är friska och pigga." JA, jag är glad och tacksam, de är så fina och goa, men om jag bara fick sova skulle allt kännas mycket bättre och jag skulle orka. Ibland undrar jag om jag har någon form av förlossningsdepression som inte är så grav, men ändå hänger med- så att säga. Tycker att jag borde känna mig gladare. Gör man inte det? Jag älskar dem så jävla mycket och gör allt för dem, men det är så skönt när någon annan håller dem ett tag eller tar med dem ut på promenad och jag bara få rå om mig själv. Det händer dock inte så ofta att jag får vara helt själv. Drömmer om att få lägga mig i soffan och läsa en tidning från början till slut utan att bli avbruten. Inga konstigheter, antar jag, så känner nog alla småbarnsföräldrar. Något jag lärt mig om mig själv är i alla fall att jag inte är någon bebismamma. Jag tycker det är roligare när de är större. Från två och uppåt, så man kan prata med dem och det är lättare med maten, t.ex. Men de är i en mysig ålder nu och de "pratar" redan med varann. De blir glada när de får sitta bredvid varann och då brukar de hålla handen.
Det är redan lättare än innan, men jag skulle verkligen önska att jag slapp gå hemma själv med dem. Ärligt. Det tär på mig! Får man säga det? Eller är man bara självisk?

3 kommentarer:

  1. Det är klart att du får känna så här vännen!! Och det är jätteviktigt och jättebra att du kan uttrycka det också!! Det är jobbigt att vara småbarnsförälder och för dig är det dubbelt upp. När man inte får sova ordentligt blir man slut - man blir ledsen och känner jättekonstiga saker ibland. Jag har precis som du också känt så där, det tror jag många många mammor har som går hemma. Tänk att du gör det många mammor gör - fast dubbelt så mycket. Du är så himla grym gumman, jag tycker du är helt jäkla fabulous! Att du känner så här har ingenting med hur mkt du älskar dina barn att göra. Jag vet ju hur ni längtat efter de små och hur mkt de betyder för er. Och det vet du också. Man får vara trött och gnälla och klaga, för det är ett hårt jobb och samtidigt är det en stor omställning från att ha varit självständig och kunnat göra "vad man vill" till att i princip inte ha någon egentid längre. Det är tufft och man får sörja det. Det betyder inte att man inte älskar sina barn över allt annat på jorden och skulle göra vad som helst för dem.
    Det blir bättre med tiden, så är det ju och det vet man ju om. Men det är klart att det inte hjälper i stunden man är i. När man bara vill sova, åka på spa, bara vara med sig själv. Inga måsten med barn dygnet runt. Att känna sig som i ett fängelse ibland. Tro fasen att man känner sig hemsk som mamma när man känner så - men du är ingen hemsk mamma nånstans. Du är världens bästa mamma till dina pojkar. Du är deras trygghet och den trygghet de har och får med dig nu kommer prägla dem resten av livet till helt fantastiska killar, män och pappor.
    Finns alltid här vännen om du vill skratta, prata, gråta! love you. Kram!

    SvaraRadera
  2. Man får säga så! Alla vet att man älskar barnen över allt annat ändå men att man blir desperat av för lite sömn... Hoppas de sover bättre snart. Har de napp? Det är bästa fusket om det funkar... Passa på att göra alla sysslor, förbereda mat etc när de är vakna så du verkligen får vila de små stunder de sover på dagen. Man får göra så! :-) Vi körde en fuskvariant av 5 minuters metoden, typ 3min istället, tror det viktigaste är att vara konsekvent. Det är värt att springa fram och tillbaka när man tillslut kan lägga ner dem för kvällen och att de somnar av sig själva (jag har kört en ramsa samtidigt,alltid samma). Då kan man på dagen när det är jobbigt tänka, att i kväll ska jag äntligen läsa tidningen... Värt besväret helt klart! Sen kommer det ju alltid några bakslag. Tänker på dig (om det nu hjälper) Det blir bättre! och du gör ett kanon jobb- de är ju 2 för sjutton gubbar!!! <3

    SvaraRadera
  3. Givetvis får du tänka och känna så! Det gör dig till en normal och fungerande människa. Det är en stor omställning att bli förälder och du har dessutom två!! Det tar inte bort hur mycket du älskar dina pojkar eller hur underbara de är. Det kommer bli bättre, och du ska aldrig ha dåligt samvete för det är snarare de känslorna som gör dig till en bättre mamma. Kram

    SvaraRadera