måndag 10 november 2014

Att flyga eller inte flyga. Det är frågan.

Så här såg jag ut en gång i tiden. Tror jag är 15 bast. Jag var en glad och spontan tjej. Är fortfarande det, men kanske något begränsad. Med spontaniteten, menar jag. Hoppas dock kunna överföra till mina pojkar att vara glada och spontana. Att se möjligheter och inte hinder. Jag kan vara alldeles för orolig och överanalyserande när det gäller vissa saker. Som ett exempel; en kompis till mig planerar en resa till Thailand med sin familj. En tre-åring och en snart ett-åring. Hon strålar av lycka när hon pratar om att få komma iväg och ser bara positivt på resan. Jag tänker; "herregud, flyga i kanske tretton timmar med två små barn, hur ska det gå??" Ser framför mig hur jag jagar våra små huliganer i smala gångar mellan irriterade medpassagerare eller hur pojkarna blir hysteriska när planet lyfter för att de aldrig flugit innan och blir vettskrämda! Varför tänker jag så? Jag vill också vara positiv! Därför ska jag inför pojkarna alltid försöka låtsas vara positivt inställd och visa att inget är omöjligt, men inom mig kan jag väl ha panik då- bara jag inte visar dem det!
Jag tänker ofta på vad jag vill lära pojkarna, hurdana människor jag vill att de ska bli och vad jag ska utrusta dem med för att bli det.
Sedan kanske det vore bra om jag pratade med deras far, min sambo, om det så vi kan jobba gemensamt, haha!

2 kommentarer:

  1. Hej och välkomment tillbaka. Jag blev så glad över att du skrev en kommentar hos mig och jag tackar så mycket för de fina orden. Må erkänna att det är lite si och så med mitt bloggande. Var sak har sin tid men jag har bestämt mig för att göra ett försök. Jag kommer att följa dig min vän :-D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Lena, det betyder mycket!

      Radera