Så mycket som hänt sedan sist. Livet tog en både oväntad och väntad vändning. Nu lever jag inte med C längre utan vi har blivit sådana där varannan vecka-föräldrar. En sådan som jag aldrig ville bli, det ska jag erkänna. Det kändes som ett jättemisslyckande, men nu har jag fått en annan syn på det. Vi är goda vänner och det är så skönt!
När jag har barnen har jag ett helt annat fokus på dem än innan, men veckorna utan dem är långa. Dock kan jag vara Monika igen till 100% när jag inte har barnen och mamma till 100% när jag har dem- så klart!
Jag börjar så sakteliga hitta mina rutiner och mitt nya liv- så att säga- veckorna utan barnen. Det går bättre och bättre. Sedan hjälper det ju att jag och C är vänner och uppdaterar varann om barnen hela tiden. Känns alltid tryggt att lämna över dem till honom, för jag vet hur himla bra de har det där.
Jag ser ljust på framtiden och tror att kommande år kommer bli bra, bättre, bäst? ;-)
Puss på er!
